Sidonie-Gabrielle Colette befann sig i ständig rörelse: nya erfarenheter, nya kärlekar och nya liv. Hon var borgerlig hemmafru, sexuellt frigjord kändis, bisexuell varietéartist – och uppburen författare.

Sommaren 1920 befinner sig den då 47-åriga Colette på sitt sommarställe Rozven i Bretagne. Få ställen betyder så mycket för henne som det stora, vackra stenhuset vid Atlantkusten: där kan hon dra sig undan det hektiska sällskapslivet i Paris, njuta av naturen och skriva. För Colette – som växte upp som dotter till en skatteinspektör och hans litteraturintresserade hustru i en liten by i Bourgogne – har naturen alltid varit en lika stor källa till glädje som litteraturen. Hon kopplar helst av med trädgårdsskötsel och krabbfiske.

Sedan början av året har hennes senaste roman, Chéri, gått som följetong i den populära veckotidningen La Vie Parisienne. Hela Paris lever med i berättelsen om den åldrande kurtisanen Léa och hennes kärleksaffär med den betydligt yngre Fred.

Läsarna är delade i två läger: de som håller på Léas rätt att älska vem hon vill och de som upprörs över att en äldre kvinna förför en yngling. Ute vid Atlantkusten tar Colette ståhejet med ro: hon har för länge sedan slutat att bry sig om vad folk tycker. Hon har dessutom sina tankar på helt annat håll.

I nio år har hon varit gift med Le Matins karismatiske chefredaktör, baronen Henry de Jouvenel.  De första åren är de mycket lyckliga. De får dottern Colette (!), kallad Bel-Gazou, »lilla söta kvittret«, och idkar borgerligt familjeliv.

Henry har också Bertrand och Leo, två söner från tidigare relationer. Sönerna bor hos sina mödrar, men kommer ofta på besök. Förhållandet mellan Colette och styvsönerna är mycket gott, hon ger dem den fasta punkt i tillvaron de båda har saknat. Paradoxalt nog lyckas hon inte vara särskilt närvarande för den egna dottern: de två har livet igenom ett infekterat förhållande. 

Med tiden växer det fram en stark, ömsesidig attraktion mellan Colette och den brådmogne, litteraturintresserade Bertrand. Atmosfären på Rozven blir alltmer laddad. Samtidigt har Henry en rad affärer med andra kvinnor, vilket plågar Colette.

Som så ofta bestämmer hon sig för att bearbeta sitt liv i romanform och börjar skriva Chéri i slutet av 1919. Det faktum att Colette går så nära de egna känslorna och det egna livet gör henne högintressant att läsa än i dag: hon är en föregångare till dagens författare av autofiktion.

Romanen handlar om kärleken mellan den 49-åriga kurtisanen Léa och den 24-årige Chéri. Men den är också en vemodig betraktelse över kvinnligt åldrande, lust och längtan, illusioner och verklighet. Colettes förmåga att skildra stämningar och känslotillstånd är enastående, vilket gör hennes romaner märkligt tidlösa.

Chéri är son till en av Léas väninnor och kollegor. Deras förhållande börjar som en oskyldig lek, men växer till något helt annat. När romanen börjar har relationen hållit på i sex år och Chéri ska giftas bort med en 18-årig flicka. Varken Léa eller Chéri vill låtsas om att de är beroende av varandra, men i själva verket bävar de inför framtiden.

Colette och Missy.

Colette är förvisso ingen Léa, Bertrand ingen Chéri. Men ingen läsare kan ta miste på att känslorna och farhågorna Colette skriver om är äkta. Har en kärlek med så stor åldersskillnad en chans? Kan en kvinna, som varit van vid att vara ung och vacker, vänja sig vid åldrandet? Hur ser styrkeförhållandet ut i en relation med stor åldersskillnad?

Vem lämnar till slut vem och varför? 

Sommaren 1920 har Colette grubblat färdigt, då inleder hon och den 17-årige Bertrand en innerlig kärleksaffär som kommer att pågå i fem år och får stor betydelse för dem båda. Den utspelar sig i huvudsak på Rozven, långt bort från alla skvallerglada parisare och på betryggande avstånd från Henry.

Huset i Bretagne är dessutom en särskild, emotionellt laddad plats för Colette. Det är en kärleksgåva från Missy, markisinnan de Belbeuf, som Colette har haft ett skandalomsusat, femårigt förhållande med. När de möttes, låg Colette i skilsmässa från sin förste man, tidningsmannen Henri Gauthier-Villard. Hon var redan då en uppmärksammad författare och väl sedd gäst i Paris litterära salonger, där hon umgicks med andra kändisar som Marcel Proust, Sarah Bertrandt, Maurice Ravel och Claude Debussy. Colettes man hade dock sett till att han ägde rättigheterna till hennes verk, vilket innebar att författaren efter skilsmässan i praktiken var utblottad. Då skred den excentriska, högadliga mecenaten Missy in och räddade Colette. De två blev snart ett par.

Missy var en välkänd profil i det dåtida Paris, en crossdresser som alltid gick klädd i exklusiva herrkläder. När Colette, för att klara uppehället, började uppträda som lättklädd mimartist på varietéer i Paris, såg hon till att få med sig Missy på scenen. De två gjorde snart skandal genom att kyssas och simulera samlag på scenen. Skandalen gjorde att de blev tvungna att dra sig tillbaka från scenen.

Men nu, sommaren 1920, har det gått nio år sedan Colette bröt med Missy efter att ha förälskat sig i Henry de Jouvenel. Missy tog brytningen hårt, först nu har Colette och hon kunnat återuppta kontakten. Men Missy kommer i fortsättningen att isolera sig alltmer från omvärlden, skänka bort sin förmögenhet och så småningom begå självmord.

Februari 1950. Colette i samtal med Jean Cocteau och Mrs Bidault.

Henry och Colette har sedan giftermålet en öppen relation, båda har haft andra relationer vid sidan av. Men när Henry 1923 upptäcker att hans son och Colette har en passionerad kärleksaffär, blir han ursinnig. Han skickar i all hast sonen på ett diplomatiskt uppdrag till Prag, separerar från Colette och kastar sig in i politikens värld. 

Trots geografiska avstånd och andra svårigheter fortsätter dock Bertrand och Colette sitt förhållande och skiljs som vänner först 1925.

Cheri i nyöversättning från 2016 av Maria Björkman.

Bertrand försöker sedan leva ihop med en rad kvinnor – bland andra journalisten Martha Gellhorn som ratade honom för Hemingway – men ingen relation vill sig riktigt.

För Colette dröjer det tio år innan hon möter den 17 år yngre affärsmannen Maurice Goudeket, som blir hennes tredje och sista äkta man. Trots att hon plågas av en svårartad artrit som gör henne gravt rörelsehindrad, lever hon lyckligt med honom de sista 19 åren av sitt liv.

Till slut får den skandalomsusade författaren även den uppskattning hon förtjänar, tilldelas Hederslegionen och blir den första kvinnliga ordföranden i prestigefyllda Goncourtakademien.

När hon dör 1954 och katolska kyrkan vägrar henne en kyrklig begravning, blir hon den första fransyska som hedras med en statsbegravning.

Två litterära syskonsjälar

Marcel Proust. (1871–1922) Proust och Colette umgicks flitigt i Paris litterära salonger. Colette hyste stor beundran för Prousts förmåga att porträttera människor och tog stort intryck av hans stil. Framför allt Prousts förmåga att analysera sina huvudpersoners själsliv imponerade på henne.  
Läs gärna: På spaning efter den tid som flytt.

Marcel Schwob (1867–1905) Den store symbolisten Schwob umgicks flitigt med Colette och hennes förste man, Willy. Han skrev surrealistiska, febriga berättelser som kom att influera Jorge Luis Borges och Roberto Bolaño. Tack vare honom hittade hon fram till Stevenson, Poe och Wilde.
Läs gärna: Vies imaginaires (finns i engelsk översättning  Imaginary Lives).


Annons