Förhandsläsning

Det finns en rörelse ….

av Agnes Lidbeck

I vårt stora vinternummer möter vi Agnes Lidbeck. I vår utkommer hon med sista delen i sin uppmärksammade romantrilogi. Som utlovat bjuder vi nu på de tre första kapitlen i Gå förlorad.

Det finns en rörelse som görs med händerna, för att döda getingar. En snabb rullning, diagonal, skyddar handflatorna mot gadden. Korrekt utförd krossar den vingarna, utan att man blir stucken. Men om man misslyckas och sticker sig, dör djuret ändå. Det faller till marken och krossas under hälen.

***

Anders sitter vid bordet på uteserveringen och ser mannen rulla geting efter geting. Det är en underhållning för Anders, förstår han, för mellan varje geting tittar mannen på honom och gör en clownmin. Ögonen vidgade. Läpparna ett o.

Det står en våffla med sylt och grädde på bordet, trots hettan. Det ligger grus på marken. Under bordet och på stolarna i närheten hoppar sparvar. Gunnel har en klänning som slutar halvvägs över låret. Anders har sylt på finskjortan.

Mannen och Gunnel röker, trots hettan. Bordet såväl som stolarna gungar lätt vid varje rörelse, armarna skakar aska över gruset, över gruset som gör möblerna ostadiga, på väg att flyta bort, som båten de tog hit, som de vita ansiktslösa statyerna i parken. En sparv knackar Anders på axeln och han vaknar. Nu knastrar inte gruset. Hettan har blivit täckets tyngd. Kliande fotsulor.

Fortfarande med ögonen stängda letar han efter barnets fötter, för att kupa dem i handen. Den första av den vanliga dagens reflexer, att känna efter barnets närhet. Men hon är inte där. Är hon död? Med drömmen kvar i kroppen rör sig fantasin i vida bågar, mellan schakt av sömn att falla ned i.

Anders kämpar sig upp på armbågen, axeln ömmar – framåtroterad, sa naprapaten för ett halvår sedan och han har fortfarande inte fått bukt med smärtan. Nej, hon är inte död. Hon ligger bara på andra sidan Kristina. Märkligt. Hon brukar ligga inkilad. Nu har hon istället huvudet på Kristinas andra, fria arm.

Anders låter tänkandet vindla: de ligger dolda för mig i mörkret, inneslutna i varandra, onåbara, jag är lös, lossad, lösryckt. Drömmens sparvar strödda över himlen när de lyfter i flock. Det uppskrämda fladdret av vingar och grenar mot sommarstormhimmeln. Han har somnat om. Gunnel lyfter en fjäder till munnen: rök.

***

Betraktade utifrån är de tre i sin symbios: Anders, Kristina och deras dotter Anna, i mörkret.

Ljuden bär trots att inga detaljer syns. Ljuden bär i en säng där man andas unisont. Ryckningarna som börjar vid den enas tinning fortplantar sig till den andras näsvinge. Barnet gnyr i halsen. Dess halva ljud blir ett drömt hyschande i munnen på Kristina.

Ljudet når Anders ryggmärg. Han vaknar igen och nu behöver han kissa. Morgonen är ett faktum.

***

Anders smyger inte ut ur rummet, men han går stillsamt, hänsynsfullt medveten om var golvet knarrar, borta vid dörren. Att knarra och väcka vore en aggression, en av de små demonstrationer man inte ägnar sig åt om man inte är småaktig. Toalettspegeln behöver han inte tända för att se. Det är tidigt ljus, första gråningen, genom mjölkat glas.

Handen genom håret, handen över näsryggen, nacken knäckt åt höger, spolar man inte vaknar de inte, handflatan klibbig mot ledstången ned för trappan, morgonfuktig, han har sovit för tungt.

Varför håller man i ledstången? Är jag rädd för att falla handlöst? Man har sömnen i benen. Gårdagskvällen i benen.

Han blir snabbt avkyld när han tömmer brevlådan på tidningen, skyndar tillbaka längs trädgårdsgången, han skjuter pyjamasjackans ärmar upp till armbågarna och bakar ut brödet som jäst kallt över natten. Degen han satte, kvällen innan. Ett nöje han unnar sig. Mjölen, gradtalen, botten att knacka knogen mot.

***

Anders bröd är något att orda om, att beskriva i samtal, att jämföra med andra, tidigare bröd. De har textur och ett djup i färgen när han fotograferar dem.

Visst kan man vara cyniker om man vill, tänker Anders, men bröden är faktiskt inte bara en skorpa att fotografera, inte bara en mjölsort att nicka sakkunnigt om. Brödet är mer, de är något att lägga händerna mot och känna värme ur.

Värmen, konkretiserad till en scen: när Anna ätit tre skivor extra till mellanmål och det är dags att baka igen en dag tidigare än han tänkt. Då tar han fram bunken med en skämtsam uppgivenhet, lägger handen på hennes hår och skrockar att hon kommer äta dem ur huset. När han skrockar och lägger handen på hennes huvud säger hon med stolthet att hon kan äta hur mycket som helst. Och när Kristina kommer ut i köket så säger hon det igen.

»Mamma, visst kan jag äta hur mycket som helst.«

Då, vet Anders, ensam nu i köket med degen, då när jag står med degbunken och hon visar med händerna hur mycket hon kan äta, då kan det hända att Kristina ser mig i ögonen och kapslar in det gemensamma fria vuxenskrattet och bara släpper ut lite grann till den tredje, som en stråle genom mungipan.

Då kan det hända att Anna inte får dela allt. Att Kristina ser på mig när hon säger »men oj måste pappa baka idag igen«. Sedan kan det vara sjöväder på radion och vårt gemensamma skratt kan ligga kvar, mellan oss, och ingen annanstans.

Sådana scener utspelar sig. Det vet Anders. Det har förekommit skratt. Men det måste vara några år sedan Anna skröt över att kunna äta. Tiden måste ha gått. Detta är inte en sådan deg. Detta är en deg jag satte ensam i köket.

Morsan hade varit på middag, han drack sista glaset efter att hon satt sig i taxin. Han kallar henne morsan bakom hennes rygg och Gunnel när hon är i rummet. Han vet att hon vill ha de blodigaste skivorna av lammet.

Nu står det sista glaset doftlöst och ursköljt i diskhon. Han spolar kladdig, alltför kladdig, deg från fingrarna. Det sista glaset, det han drack ensam, och mätte fel på mjölet medan han svalde.

 

 

 

Anders tillsätter mer mjöl. Han knådar sin nattjästa kalljästa deg, ganska säker på att drömmen var ett minne. Nog är det ett av mina tidigaste minnen från barndomen, mannen som rullade getingar mellan händerna? Handflatorna diagonala, tummarna utåt, kraften från handlederna. Han lägger bröden på plåten, förstår inte vilken park det kan ha varit, som man tog båt till?

Morsan åt långsamt igår. Ska man oroa sig, är det ett tecken på åldrande? Eller kommer hon aldrig att åldras, har hon alltid ätit i sin egen takt, som om hon aldrig haft små barn att anpassa sig efter?

När han kom ut i vardagsrummet efter att ha tagit disken stod altandörren öppen trots senhösten, Gunnel slog askan mot askfatet.

Pretentionen, tänkte Anders och log mot rökringen, pretentionen i cigarren, så uppenbar att den verkade osökt. Morsans små divalater, de som gör henne vackert excentrisk, inte lika förutsägbar som andra. En privilegierads generositet med små fånigheter, hon kan kosta på oss dem. Man måste le, åt dem, de är rörande.

Fredagskväll. Brasrök, brasvärme, radierande hetta mötte altansvalkan. Men en eld räcker inte långt i november, den öppna dörren fick elementen att rusa. Anders tänkte på värmekostnaderna. Han tänkte på möss och på andra djur som blixtsnabbt söker sig in i värmen, om hösten. Han rörde sig mot dörren för att stänga, blev stannad i rörelsen av Kristina:

»Låt det stå öppet«, bröt hon in, häftigt, med en äcklad min mot askfatet. Hon kan inte le åt något. Hon hade inte behövt välja den vinkeln, den tonen. Hon hade lika gärna kunnat välja brasan som sprakar, Annas fötter i soffan, ett litet skratt. Anders bröt steget, knäade vid den öppna spisen, lade på ytterligare ett vedträ.

Hon kan inte låta bli att peka, markera, peta i midjan, söka reaktion. Hon visste hur det blir och ändå provocerade hon, tänker Anders, hon vet hur det blir och ändå kunde hon inte låta bli att nafsa, att sticka. Och så blev det som det blir och nu står jag här med en deg som inte blivit som den skulle.

Taxin åkte. Morsan enveten, Kristina oförlåtande, mellan dem Anna som tjafsade: såklart han reagerade då. Han drack det sista glaset. Det var tyst från ovanvåningen, till slut. Ändå måste han ha mätt fel på mjölet.

Nu tar han bröden ur ugnen. Det svider i fingertopparna när han lyfter dem från plåten till korgen. Han borde koka ägg men spisen är så långsam.

***

Anders avskyr spisen. Den är inte uråldrig. Den är inte trasig. Han avskyr den just därför, för att den envisas med att fortsätta fungera, dåligt. Han torkade runt plattorna igår med trasa och på plattorna med olja, men nu är de ändå rostfläckiga.

Anders har sett en spis med en stor svart häll, sex plattor, eller om man skulle drömma, ett lantkök, gasringar, få plats med rejäla grejer. Grannen i huset bredvid har en; Anders försöker tänka att den är banal, grannens spis, som grannens stora grill är banal, men varje gång han väntar på att vattnet ska koka tänker han på den spisen, på att det egentligen inte är för sent för syskon till Anna, heller, jag skulle stå med rejäla grejer på spisen och barnen skulle stoja, kanske ett tvillingpar, Kristina skulle le när jag tog de tunga plåtarna ur ugnen, varna pojkarna, »akta nu så ni inte kommer nära, bara pappa får ta ur ugnen!«

Rejäla grejer. Inte detta, att stå med en kastrull som rymmer tre ägg och vänta på att det ska sjuda. Han väntar på att det ska sjuda. De brukar alltid äta ägg på lördagarna.

***

»Oj vad du har gjort«, säger Kristina när de kommer in i köket. Tjejerna, tänker Anders. Barnets ansikte är utan märken. Kristina slår ett extra slag på knuten i morgonrocksskärpet, lägger handen på Annas axel, för henne fram mot bordet.

Ljusen brinner, juicen står i kannan, brödet är inte bränt, äggen står i äggkopparna bredvid faten. Anders skulle vilja le stort och slå ut med armarna: här, ser ni bordet, det står här för er när ni vaknar, men han nöjer sig med att slå av radion som stått på låg volym med de vanliga rösterna. Nu när tjejerna är här.

Han vet ju att Kristina skulle sträcka ut handen och göra det, annars, hon tycker de flesta ljud är påfrestande på morgonen och särskilt illa tycker hon om radions samtal, åsikterna, meningsutbytena.

Hon tycker att de inkräktar, han vill förekomma. Han vill fånga hennes blick i tystnaden för att se om hon märker att han skapat tystnaden för hennes skull.

Han tänker be Anna ta en kniv till honungen, men ändrar sig och knuffar själv ut stolen, tar stegen bort till lådan. »Ska det bli roligt med ridningen idag, hjärtat«, säger han med blicken på hennes böjda huvud och med kniven i handen. »Jag tänkte köra dig så får mamma vila.«

***

Är det en nickning, från Kristina till Anna? Är det i så fall ett godkännande eller ett uppmuntrande? Eller är det en gest om att ta armbågen från bordet? Har det ställts en fråga?

 

 

På eftermiddagen är de på Ica, Anders och Anna, efter att han har hämtat henne i stallet som överenskommet. De har stannat på väg hem för att plocka upp några småsaker som glömts. Ingen storhandling men de behöver lite frukt och ett paket saffran.

Kristina ropade det efter honom i dörren på väg ut, »kan du köpa lite frukt också«.

Lite frukt också, det vet man vad det är, det är man normalt sett överens om vad det är, där finns ingen konfliktyta, inget utrymme för missförstånd.

Fyra grapefrukt, ett nät apelsiner, längre fram i vinter, när de är i säsong, blir det blodapelsiner. Sex matäpplen. Ekologiska. Han lägger dem i korgen, äpplena, trots deras bruna fläckar. Sådana ska man inte bry sig om, har jag förklarat för Kristina, som inte kan de detaljerna, som jag får hjälpa ibland. Man ska inte köpa hårda gröna blanka äpplen. Man borde inte köpa äpplen alls, köpa frukt, plastpåsar, bananer som kommer skeppade från någonstans där det är skövlat, man borde inte köra bil, Annis borde cykla på en röd cykel, hon borde ha en glugg mellan framtänderna, jag skulle cykla på en grön eller en svart cykel, det borde vara gummistövlar. Egentligen borde man plocka äpplen från ett eget träd. Jag borde koka eget äppelmos. Man borde äta gröt. Man ska inte komma för sent vid hämtning. Så Anders kommer aldrig för sent till hämtning. Han hämtar oftast. När de bråkar om vem som gör vad, så säger han sällan att han hämtar.

Ingen ska kunna säga att jag inte hämtar. Ingen ska kunna undra om man behöver fråga om jag kan hämta. Ingen ska undra om jag kommer i tid. Jag ska alltid komma i tid, och jag ska aldrig kommentera att jag kommer i tid.

Det har han lovat sig själv.

***

Han lovade det senast under natten, när han vaknade första gången, i mörkret, och låg och tänkte på vad som skulle kunna hända under dagen, under morgonen.

Han låg stilla och såg framför sig hur de skulle lämna honom, och vad som skulle hända sedan. Hur Kristina skulle bära Anna genom dörren och sparka igen den bakom sig med foten, eller till och med lämna den öppen bakom sig. Hur han stod utanför Kristinas nya lägenhet och knackade. Hörde röster där inne, utan att någon öppnade. I tanken kom han tillbaka ytterligare en sen kväll och Kristina öppnade, till slut, halvklädd, felknäppt, och ställde sig i vägen, ville inte att han skulle se men ville ändå att han skulle veta att någon rörde sig där inne, drog tröjan på sig.

Anders låg svettig i halsgropen och tänkte att det kanske skulle vara grannen, eller Torbjörn, som var den nye. Hans knogar vitnade om ratten på väg tillbaka till sitt tomma hus. Han spände händerna, som om ratten, där han fortfarande låg kvar och inte rörde sig, för att inte väcka Kristina, han låg fortfarande kvar och han gjorde sin vanliga lista i huvudet, sitt vanliga avtal.

Gode gud, jag ska aldrig komma för sent, gud, jag ska alltid hämta i tid, gud, jag ska sluta röka om du låter mig ha dem kvar så ska jag inte be om något mer, om jag får ha dem kvar så ska jag aldrig mer: vid tanken på vad han aldrig skulle mer pumpade hjärtat för snabbt i bröstet för att han skulle våga tänka den klart.

Jag kommer dö här i tystnaden. Jag kommer få en hjärtattack nu. De kommer ångra sig när de vaknar, hon kommer ångra den nya lägenheten och Torbjörn eller grannen, hon kommer ångra sig. Bönen slog över i huvudet och blev den enda formella bön han lärt sig, i skolan, som barn.

Han rörde läpparna tyst och rabblade gud som haver barnen kär se till mig som liten är var jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer lyckan kommer lyckan går gud förbliver fader vår amen och så började han om och rabblade den, tyst igen, ta allt men ta dem inte snälla gud och ta inte mamma heller fast jag önskar att hon, nej, jag önskar inget snälla gode gud ta dem inte, låt dem inte lämna mig och så somnade han om av utmattning med bönen i munnen.

Anders vaknade igen, av sparven på axeln. Fortfarande med ögonen stängda famlade han efter Annas häl, för att bekräfta att natten gått. Den första av den vanliga dagens reflexer. Att säkerställa att barnet ligger kvar.

Medan äggen kokade tänkte han att det är tur att jag inte tror på gud. Under tanken låg beslutet att hämta på ridningen, idag också. Under tanken stängde han av radion, under tanken kom han i tid, innan lektionen var slut, han gick över den frusna leran på stallplanen.

 

 

Anders stod på läktaren och blåste på händerna. En katt korsade läktaren. Han kunde inte se henne, Anna. Det fick honom att undra om han hade glömt något, ändå, trots alla böner. Anders såg framför sig: barnet gråtande, sittande i något annat omklädningsrum, ensam kvar på baletten som väl är på söndagar, väl, eller väntande, den sista på något kalas där föräldrarna redan smällde i diskmaskinsluckan, längst ut på soffkanten. Kompisen som själviskt lekte med sina presenter.

Sådana är väl inte kalasen längre. Anna är väl ett större barn än så. Kristina påtalar ofta att han inte hänger med i Annas utveckling, att han ständigt ligger fel, före eller efter.

Hur ska man kunna minnas hur stor hon är, brukar Anders undra för sig själv, och vifta bort Kristinas anklagande påstående. Hur ska man kunna hålla räkningen på tiden? Hur ska man kunna veta vad som händer på kalasen?

Och om nu inte barnen är elaka mot varandra på kalas längre så kan annat ha hänt, hon kan ha låst in sig på toaletten så dörren gått i baklås och inte går att lyfta av, hon kan ha blivit ledsen och sprungit ut och kanske sitter och blir kall om rumpan på allmänningen, det kan finnas blottare på allmänningen, eller så kan hon ha sprungit för fort in i en glasdörr, det kan vara glassplitter över kalasfamiljens golv.

Han räknade upp de vanliga scenerna för sig själv, samtidigt medveten om att under de små banala katastroferna, de han vet inte spelar roll, låg det som vore värre, den egentliga rädslan, den ständiga rädslan. Att hon blivit hämtad. Att hon blivit upplockad och att han inte skulle få ta henne med sig hem igen.

En rädsla som aldrig gått att besegra med logiska resonemang. Som måste bäddas in i andra möjliga misslyckanden. I lukten i balettomklädningsrummet och skåpluckornas färg, i doften från kalasfamiljens påbörjade middagslagning, den verkliga skräcken packad tätt där under.

Och så, en blinkning, dofterna bleknade, han återkallade sig, det var ett nu igen: Anna var där, trots allt, på en brun häst. Hon hade tagit av sig jackan bara. Ansiktet var skuggat av den stora hjälmen. Han kunde inte minnas den tröjan från i morse.

***

Katten hoppade upp på planket, balanserade vidare åt något annat håll, struntade i handen som Anders räckt fram för en smekning, smekningen blev en halvnickning åt en annan pappa, som stuckit händerna, frusna, i fickorna, nicken blev en lutning framåt mot räcket, på armbågarna, händerna vilande över kanten.

Han lyssnade på ridläraren som ropade ut instruktioner från mitten av volten. Akustiken under det korrugerade taket gjorde att orden blev svåra att höra från Anders plats. Ned med axlarna. Intresserad blick. Raka mungipor, insatta mungipor, kompetent avslappnade mungipor.

Så kastade sig någon häst ett steg i sidled, eller kanske kastade den bara med halsen. För Anders som hade det värsta, aningen om det värsta, det värsta som möjlighet fortfarande i kroppen, var Anna redan avkastad, krossad under hovarna.

Inga vilande händer längre. Anders stod med ryggen sträckt, tänderna i kramp, redo att vad? Döda hästen med bara händerna? Redo att bära ett krossat barn?

Signalera lugn och kompetens, upprepade Anders i sitt huvud. Signalera det med ryggen, och med armarna, som borde se starka ut i tröjan.

Axeln kved, av spänningen i nacken, han drog samman kavajen med händerna, istället för att fylla dem med det söndertrasade barnet.

***

Anders avskyr att de måste låta Anna rida. Igår pratade Kristina om ridläger i sommar, men Annas överarmar får ju plats innanför mina knutna händer, hur ska hon kunna sova borta?

Ridningen är bara ett av sätten som Kristina försöker kompensera, tycker Anders, skapa en barndom, som hon försöker leva genom Anna.

»Ska Anna rida bara för att alla flickorna rider, eller, hellre bryta nacken på henne än att låta henne vara annorlunda?«

Ska du säga, sa Kristinas ögonbryn. Genast. Hon är så snabb att ilskna till, till skillnad från mig, tänkte Anders. Inte konstigt att man drar sig för att prata med henne. Han stod med kniven djupt in i köttet. Musiken var stor, svepande, han hade varit på bra humör när han skar nätet från lammet och valde låtlista. Nu var grälet igång och han späckade med vitlöksklyftor, fint skurna, och även tunna strimlor citronskal. Det är det som är hans hemlighet. Citronskalen.

Hon satte ned tallrikarna och räknade på fingrarna, hans egna oroliga klassmarkörer: »Tennislektioner, optimistjollar?«

»Men ingen av de sakerna dör man av«, sa Anders och sköljde kniven, torkade bladet med handduken, man ska vara försiktig med sina saker, den kan inte gå i diskmaskinen utan att förlora eggen. Jag vet inte hur ofta jag ska behöva säga det, man ska diska knivar för hand, man förstör eggen om man kör dem i maskinen. Han höll eggen utåt och torkade torrt.

Kristina hissade ögonbrynen ytterligare, fjärde och femte fingret: »Gunnel på middag sista fredagen i månaden? Bara röda kulor i granen? Och baletten?« Slut på fingrar, handen slog ut mot fönstret: »Vem av oss har panik över att det här huset är av mexitegel, för det är i vart fall inte jag.«

Han skar tyst, citronskal, i strimlor. Hon väntade fortfarande på att vattnet skulle koka, fortsatte, skoningslöst: »Och om det nu är ridningen som Anna faktiskt själv gillar, av allt detta, kan du väl kanske kontrollera dina neuroser?«

»Men är hon stor nog att sova borta en vecka? Tycker du det?«

»Vad är det du tror ska hända om hon sover borta?«

Svaren på den frågan kom inte då, utan först på ridhusets läktare, i en störtning i huvudet, en störtning från den vrenskande hästen, trots att ridlägret redan är bokat. Allt som kan hända om man sover borta. Våldtäkter och huggormar och häxan. Det är inte Bullerbyn längre, varför är du så mån om att skicka iväg henne, de kan dyka där det är klippbotten, hjärnskador, rullstol, sondmatning, en liten kista, fotot från under stora eken, den där hösten utan framtand, i en enkel ram på locket, då skulle du gråta.

Så gick hästarna i skritt, lugnt ställde de upp sig på mittlinjen, han gjorde en ansträngning, för att kontrollera andningen, perspektiven.

Det är ingen mening med att jaga upp sig, diskussionen är redan förlorad, den blev förlorad när hon lade potatisarna i vattnet och han fick erkänna, backa. Visst vore det oresonligt, att hålla Anna hemma. »Nej jag tror inte småtjejerna dricker häxan, inte egentligen. Nej det finns väl ledare som kollar var de badar. Nej det kanske inte är ett huggormsår i sommar.«

»Fast det«, envisades han av princip, »det kan man faktiskt inte veta.«

»Då finns det väl ambulanshelikoptrar. Det är ju inte Norrlands inland.«

»Tack gud«, sa Anders, och i samma andetag, »nej men förlåt.«

***

Förlåtet kom för sent, eller skulle aldrig ha hjälpt. Kristina rodnade redan hetsigt, den där rodnaden som kommer plötsligt när hon trott sig vara trygg, i överläge, och Anders ändå råkat påminna henne om hur det egentligen är. Att han är längre och starkare, att han är Anders och att hon är Kristina, att hennes klumpighet kommer från Norrland och att hennes mamma inte är som Gunnel, i våningen, med den grå tröjan, med orkidéerna i fönstret.

 

 

Anders har alltid varit stolt över att kunna ligga så nära sina känslor, över sin förmåga att verbalisera dem. Han har alltid varit stolt över sin förmåga att inte hålla tillbaka, att bara ge efter och leva nära sina behov, och han tänker att det är det som gör honom till en så bra terapeut, att han kan ha den sårbarheten och våga visa den. Inte för patienterna såklart, men hemma, han vågar, säger han, vara ganska kvinnlig på det sättet.

Det är något som Kristina inte har, tänker han ibland, hon har inte den där riktiga känsligheten. Kanske beror det på hennes uppväxt, tänker han, någon sorts reservation kring att vara så hudlös som man kan behöva vara för att verkligen bli älskad. Men trots hennes brister har vi handgreppen, vi vet hur man gör. Man skapar tid, om det är tid som behövs. Öppen kommunikation.

Inte att jag inte verkligen älskar henne, rättar sig Anders när han tänker så. Det är väl mer en fråga om ifall hon verkligen älskar mig, kan han tänka.

***

»Ibland är det som att vi har haft parallella liv«, sa Anders en gång tidigt, när Kristina vänt sig och höll hakan i händerna och ritade på Anders bröstkorg med fingret, och han såg henne i ansiktet. Han menade tvärt om. Parallella liv möts inte. Han menade att de rört sig mot varandra. Men parallella kändes som rätt ord, det kändes som att det signalerade närhet.

»Nåja«, sa Kristina, och lät som att hon bara ville skratta. »Nåja«, sa Kristina, men Anders trodde att han såg att hon blev glad. Han trodde sig se att hon blev glad över att han kände likadant som hon säkert kände, och kunde säga det. Han kände sig generös i stunden, generös över liknelsen mellan henne och honom själv. Han kunde se ett litet glitter i hennes öga, då tidigt, när hon förstod att han inte heller hade kontakt med sin far.

Han kunde inte säga då att hon omöjligtvis kunde varit utan far på samma sätt som han.

Hon kunde omöjligtvis kommit hem till en tyst våning på eftermiddagarna, tyst till dess att morsan stod i dörren, till dess att Gunnel stod i dörren. Läsglasögonen hängde mot hennes bröstkorg när hon gjorde en kopp te. Det räcker väl med te och en smörgås.

Han lyfte huvudet från läxan, tittade genom håret, »ja det räcker«. Han kände ingen hunger, om ingen hunger beställdes. Och så dörren som ofta slog igen.

»Jag blir inte så sen«, sa hon med handen bredvid hans kropp under täcket, inte på axeln, inte på kinden, handen lade hon bredvid kroppen och sa »inte så sen«. Mannen med luft i kinderna, samma eftermiddag. Mannen med de spända läpparna, getingkropparna, syltfingrarna.

Längre tillbaka, »man kissar inte i sängen Anders, då får man sova i våta lakan«.

Löjeväckande egentligen att Kristina kunde tro att de var faderlösa på samma sätt. Det blev tydligt när han var där, när han hälsade på, i Sundsvall, nästan smärtsamt tydligt hur hon måste haft det. Två kvällar och en outsäglig dag däremellan fylld av sockerkaka och köpta kex.

Kristina var redan gravid och han kunde känna hur hon strålade lättnad mot honom, lättnad över att han räddade henne från att bli som sin mamma, kvar hemma. Räddade henne från att bli som sin mamma, en mamma som håller fram stan som på en bricka, vad där finns av utsikt över sjön, av delibutik med tomatsallad med sladdrig mozzarella, rödlök i skivor. Utsikt?

Anders gick bakom Kristina och mamman vid vattnet. Det blåste. Han tänkte på att det blåste. De fikade. Han tänkte på att de fikade. Knappast, tänkte han, särskilt intellektuellt, att fika. Damtidningsnostalgi. De använder ordet fika. De utför handlingen fika.

Kristinas rörande lojalitet, tänkte Anders, inte mot mig, men mot sin stackars mamma. Han visste ju hur det såg ut i Kristinas egna lägenhet, han visste att väggarna var vita och att gardinerna var i naturgrått linne. Han visste att hennes tvål inte var rosa. Han visste det och ändå visste hon var kaffekopparna stod där i mammans kök, hon tog dem ur skåpet motståndslöst, som en sömngångare.

***

Kanske bättre om din mamma kommer till oss, enas man om. Din mamma tycker det är jobbigt med tåget, enas man om. Kanske nästa år, enas man om. Och så är det begravningen, nästa gång man följer med upp. Anna, två tre år. Lukten av banan i bilen.

***

Ska man ha dåligt samvete över det, undrar Anders. Dåligt samvete över vad, kontrar han sig själv, att vi inte flyttade ned Kristinas mamma till Stockholm, att vi inte flyttade hem henne till villan, att hon inte sov i våran säng, eller? Ska man ha dåligt samvete över det, eller?

Lite dåligt samvete ska man ha över lättnaden på begravningen, att den är en vanlig onsdagseftermiddag så att man inte hinner stanna över natten. Lite dåligt samvete ska man ha över lättnaden men samtidigt, resonerar han, inte kan man lära sig älska, på riktigt, om duken är blommig i Sundsvall.

Såklart kan man lära sig älska även om duken är blommig, såklart är inte andra människor på andra platser djur, de är inte bara liksom köttsliga klumpar av sockerkaka som löses upp i kaffet, de är såklart sådana att de också har känslor och själ. Inte desto mindre. Det finns olika kulturer. Olika kutymer. Och hon har växt, jag är stolt över hennes försök. Vi har bägge handgreppen för en relation, vi vet hur man gör med kärlek, jag har tålamod med att det inte kanske kommer lika naturligt för henne. Man skapar tid, om det är tid som behövs. Öppen kommunikation.

Inte att jag inte verkligen älskar henne, rättar sig Anders när han tänker så, som hon är. Det är väl mer en fråga om ifall hon verkligen älskar mig. Jag tänker inte skämmas för den tanken. Vi vill väl alla bli älskade helt och fullt. Och det gör hon säkert. På sitt sätt.

 

Läs mer om Gå förlorad här.

Läs mer om Vi Läser #6/2018 här.