Perspektiv

Litteraturprofessorn: ”Därför är den paranoida romanen mer aktuell än någonsin”

av Frida Beckman

I en tid färgad av Donald Trump, fake news och arga vita män är »den paranoida romanen« mer aktuell än på länge. Följ med in i galenskapens gränsland.

Funderar du ibland på vem och vad som har inflytande över dina tankar och åsikter? Funderar du på om dina känslor kanske påverkar din förmåga att förhålla dig till omvärldens realiteter? Frågor av detta slag hör till en betydelsefull tradition av kritiskt tänkande. Men de tippar också lätt över i paranoida tankegångar.

Bristen på tilltro till andra, till det politiska systemet, till medier, och det kritiska förhållningssättet till information har blivit ett vapen för en sorts aggressiv vit manlighet som på olika sätt får alltmer makt i Sverige, Europa, och USA. I detta sammanhang blir osäkerheten i sig identitetsskapande, gärna i förhållande till ett upplevt hot, må det vara så kallade »eliter«,»pk-media«, invandrare, eller självständiga kvinnor. Samtiden har på ett påtagligt vis påmint oss om hur skör vår uppfattning om oss själva och omvärlden är.

Jag har forskat om postmodern fiktion, om kultur i det som ibland kallas kontrollsamhället och nu skriver jag om paranoid litteratur. Det finns en glasklar logik i denna utveckling även om jag själv ibland känner att jag arbetar mig allt längre ner i galenskapens gränsland. Vad dessa fält har gemensamt är just att de alla tematiserar osäkerheten kring subjektet och dess relation till verkligheten.

Den genre jag nu speciellt fokuserar på – paranoid amerikansk litteratur från 1950-talet till nutid – befolkas i hög grad av vita män som blir alltmer osäkra på vad de själva och verkligheten egentligen är. Paranoian riktas utåt – mot kontrollsystem, mot samhället, mot olika folkgrupper – men brännpunkten nås i slutänden nästan alltid när frågorna riktas inåt, när det handlar om i vilken utsträckning det är den subjektiva upplevelsen och kunskapen själv som är pålitlig. Det är just denna dubbla riktning som gör genren så intressant – den visar vad det är som upplevs som speciellt hotfullt i olika perioder samtidigt som den ger utrymme åt paranoians inre processer.

Frågan om hur vi som subjekt har, eller inte har, integritet och rationalitet nog att se verkligheten »som den är« bortom åsikter och påverkan, bortom känslor och affekter, är dock knappast ny och knappast specifik för paranoid fiktion. I filosofins historia har den knådats i århundraden.

Descartes, den moderna västerländska filosof som vi om inte annat känner till därför att han finns till därför att han tänker, landade i den välkända maximen »Cogito Ergo Sum« med hjälp av en paranoid metod. Maximen växte fram i reaktion på samtidens vetenskapliga utveckling vilken hade fått honom och många i hans samtid att tvivla på tidigare vedertagna sanningar.

Vad kan vi egentligen vara riktigt säkra på? Inte på våra sinnes­intryck i alla fall, tyckte Descartes, och bestämde sig för att testa vad som hände om han, i stället för att anta en välvillig gud, föreställde sig en ondsint demon som gör allt i sin kraft för att förleda honom. Därför, tänker Descartes, ska jag tänka mig att allting utanför mig själv är villfarelser. Jag ska inte lita på mina sinnen utan föreställa mig att jag varken har händer eller ögon, kött eller blod, utan att allt detta är en illusion. Så föds alltså, om än något förenklat, teorin om det moderna subjektet – i misstanken om att verkligheten inte är det vi tror den är och om att vi ständigt utsätts för risken att bli lurade eller manipulerade.

Men vad är då specifikt för den efterkrigstid och den amerikanska kontext som jag nu intresserar mig för? Efterkrigstidens USA bjuder inte bara på den röda faran och olika frihetsrörelser utan även på en alltmer avancerad teknologi och sofistikerade kommunikationssystem som utmanar möjligheten att få grepp om relationen mellan verklighet, information och kunskap. Frågor som dyker upp här är: Vad vet vi egentligen om det och de som styr oss? Vad vet vi egentligen om hur det och de styr oss? Har vi tillräckligt med autonomi och integritet att göra självständiga val?

En tidig förgrundsgestalt inom genren är William S. Burroughs. För Burroughs är just information och dess möjlighet till makt och kontroll en kärnpunkt. Hans ickelinjära berättande och den »cut-up«-teknik han blev känd för (men knappast var först med – Brion Gysin brukar anges som upphovsman och innan dess ser vi liknande tekniker under 1920-talets dada) utgör båda metoder för att försöka undkomma de språkstrukturer, meningsbyggen och informationsflöden som, enligt Burroughs, kontrollerar våra tankar och beteenden. Den nakna lunchen från 1959 är hans mest kända roman, men nämnas bör också  »Nova-trilogin« från första halvan av sextiotalet: Den mjuka maskinen, Biljetten som exploderade och Novaexpressen, där kroppen är den första titelns »mjuka maskin« som kan invaderas av information och kontrolleras.

Informationsförhandlandet flyttar utanför kroppen och blir mer konkret i Thomas Pynchons Buden på nummer 49 (1966), i alla fall rent hypotetiskt. Romanens mysterium vilar i huruvida det finns ett alternativt och underjordiskt postsystem – Trystero – som gäckar de gängse och mer kontrollerande kommunikations­formerna i samhället. Men är konspirationen det ordinarie postsystem som, insinueras det, kan kontrollera individerna som använder det eller är Trystero-systemet självt del av en konspiration? Eller är det rent av huvudpersonen – den freudianskt kodade Oedipa – som är paranoid och föreställer sig allt detta? Oedipa är själv osäker.

»Antingen«, spekulerar hon, har jag »snubblat över en hemlig rikedom och dold drömtäthet; ett nätverk genom vilket ett antal av x amerikaner egentligen kommunicerar medan de reserverar sina lögner, rutinmässiga ramsor och trista avslöjanden av andefattigdom för det officiella, statliga befordringssystemet; kanske rent av funnit ett verkligt alternativ till den utvägslöshet, den brist på överraskningsmoment i tillvaron som molar i skallen på varenda amerikan du känner och på dig själv också, sötnos. Eller så är alltsammans hallucinationer. Eller man har ingått en sammansvärjning mot dig«.

Pynchons roman svänger så, på ett vis typiskt för denna typ av litteratur, mellan olika förklaringsmodeller – modeller som i slutändan sällan erbjuder någon faktisk förklaring. Paranoian är ett faktum men på vilken nivå den eventuellt är befogad förblir oklart.

Philip K. Dicks långa, produktiva och galna författarskap kantas av liknande frågeställningar. Det är nästan svårt att veta var man ska börja. Kanske borde vi börja med de 8 000 sidorna handskrivna anteckningar där Dick noterat sina visioner och resor i tiden, eller med hans upplevelse av att ha fått tillgång via en högre religiös kunskap genom ett ljus från en kvinnas halsband, eller med det faktum att Dick själv ansåg sig i grunden skriva sanning och inte konst.

Men för att hålla oss någorlunda på rätt sida avgrunden kanske vi skulle nöja oss med ett par exempel från den mer erkända delen av hans produktion. I ett tidigare skede finner vi till exempel Ur led är tiden från 1959 i vilken det som uppfattats som verklighet gradvis byts ut mot lappar med det tidigare objektets namn – »stol«, »bord«, »telefon«.

Verkligheten tycks »läcka« och hålet blir allt större – en stor reva – kanske håller den på att spricka sönder helt.

Drygt tjugo år senare i romanen VALIS lanseras teorin att universum är information, förmedlad genom just VALIS – Vast Active Living Intelligence System. Men om verkligheten är information, vad är då människan och vad är hennes funktion i detta mönster som vi inte själva kan se? Är vi i själva verket bara kuggar i ett stort informationssystem och våra föreställningar om ett mänskligt subjekt bara en illusion? Kanske till och med ett tecken på hybris?

I takt med den teknologiska utvecklingen flyttar verkligheten och informations- och kommunikationsproblematiken också allt mer in i den digitala eran. Och den paranoida amerikanska litteraturen är i högsta grad med på tåget. Ibland sitter den till och med i loket.

Författaren William Gibson sägs ha myntat begreppet »cyberrymden« i sin novell Burning Chrome från 1982, och i hans moderna 80-talsklassiker Neuromancer utforskar han – långt innan detta blev en fråga för det civila samhället – möjligheterna och riskerna när stora delar av »verkligheten« äger rum i det digitala rummet.

I romanen kan mänskliga medvetanden laddas upp och så även manipuleras och kidnappas. Gibson föregriper här flera av vår samtids frågor och orosmoment gällande effekten som den digitala utvecklingen kommer ha på människan som släkte. Exakt var är det som räknas som människan i denna transaktion? Och hur står det egentligen till med autonomin?

I Don Delillos Omegapunkten (2010) sitter den amerikanske före detta krigsrådgivaren Richard Elster ute i öknen och väntar på att tiden ska ta över hans medvetande. Han har givit upp hoppet om att ord kan förmedla sanningar, att människan kan uppfatta en verklighet annan än den saga hon själv konstruerar och att det finns en framtid för kollektivt mänskligt tänkande. Hans desillusionerade tillstånd har växt fram ur hans misslyckade försök att få det krig han varit med att orkestrera att vara och betyda precis det det var och betydde, att kopplingen mellan det abstrakta och det reella skulle vara påtaglig. »Jag ville ha ett haikukrig« berättar han – »Haiku betyder ingenting utöver vad det är.«     

Don DeLillo har skrivit romaner i närmare ett halvt sekel och paranoian som genomsyrar USA:s kulturella så väl som politiska sfärer är ett återkommande tema. Ibland ligger fokus på terrorism och ibland på konspirationer och dolda sanningar, men nästan alltid handlar paranoian om det som i Omegapunkten ställs på sin spets – frågan om relationen mellan subjekt och verklighet och om hur denna relation påverkas av information och kommunikation. Intressant att notera här är att det nu, till skillnad från exemplen från Burroughs, Pynchon, Dick och Gibson, är maktens utövare själv som ifrågasätter sin roll i maktutövandet.

Den amerikanske forskaren Timothy Melley identifierar i denna paranoida genre något han kallar »agens­panik.« Detta är ett mer allmänt fenomen i postmodern litteratur, men dess paranoida effekter blir extra starkt i USA, menar Melley, då den uppstår ur krocken mellan en djupgående tro på en liberal individualism och en alltmer svårignorerad insikt om att individer skapas och påverkas av sociala och politiska faktorer.

Att genren är till en överväldigande grad vit och manlig förklaras ibland just med detta – den historiskt sett starkare kopplingen mellan (idén om) det stabila subjektet och konstruktionen av den vita manligheten. Detta betyder inte att det inte finns paranoid litteratur skriven av kvinnor men den ser ofta lite annorlunda ut. Det är just i denna manligt kodade kontext, där en upplevd känsla av autonomi och självkontroll börjar krackelera, som paranoian frodas på detta projicerande vis. Agenspanik, menar Melley, är en radikal insikt som följs av en konservativ respons – en respons som »klänger sig fast vid en långlivad nationell fantasi om subjektivitet«.

I den samtida paranoida litteraturen har frågan om teknologi och kontrollsystem och hur de påverkar våra jag och vår verklighetsuppfattning föga förvånande kommit att ta allt större plats. Så kan vi till exempel jämföra Pynchons Buden på nummer 49 med en av hans senaste romaner Bleeding Edge (2013), där de väldigt konkreta 9/11-attackerna ställs mot en virtuell men alltmer inflytelserik onlinevärld. Gibsons cyberspaceromaner från 80-talet kan i sin tur jämföras med hans senare romaner, såsom de i den så kallade Blue Ant-trilogin, där anonyma filmklipp på nätet framstår som det närmaste verklighet det går att komma i en korporativ multinationell värld där alla värden är flytande och genomkommersialiserade.

Det övervakningstema som Burroughs var tidig med att utforska har intensifierats betydligt i dagens »övervakningssamhälle«, något som Burroughs själv inte levde länge nog för att utforska. Vi kan hitta ett utmärkt exempel på detta i Patrick Flanerys två år gamla I Am No One där huvudpersonen får det klart för sig att all den kommunikation han ägnat sig åt har sparats och nu kommer att användas emot honom.

När det gäller DeLillo har hans romaner, från den första Amerikana (1971) till den senaste, Noll K (2016), envetet utforskat verkligheten och jaget i relation till olika kommunikationsformer – film, musik, media, radio, tv, det digitala, krigsteknologi, cryopreservation. I sann postmodern anda är det dock tveksamt om han förväntar sig finna någonting djupt och sant bortom dessa teknologier. Bortom alla ytor, menar huvudpersonen Richard Elster i Omegapunkten, finns det bara ren skräck. »Det är detta som litteraturen skulle bota. Den episka dikten, godnattsagan«.

Just den litteratur jag diskuterat här kommer inte bota skräcken, snarare tvärtom. Vill vi bortom skräcken får vi välja de vackrare berättelserna – de som berättar om kärlek, tillit och tilltro till människan och världen, de som inte jagar en enda verklighet och förklaringsmodell utan låter litteraturen belysa dess rikedom, nyanser och pluralism. Där landar jag också, ibland, för att andas mellan djupdykningarna i rationalitetens begränsningar.

Men kanske kan den paranoida litteraturen ge oss en djupare kännedom om den historiska framväxten av en paranoid vit manlighet och de svårigheter vi har med sanningen i dag.

Frågan är vad genren ska göra framöver, nu när paranoians mekanismer tycks verka i fullt dagsljus, från enstöriga incel*-män till världens högsta ämbete.

* Incel: Män som lever i ofrivilligt celibat. En digital subkultur bestående av män som menar att det är omöjligt för dem att finna en sexuell eller romantisk partner.

Illustration: Sanna Mander

Om skribenten:
Frida Beckman är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har just startat ett fyraårigt forskningsprojekt om paranoia och hoppas hon kommer ut på andra sidan med förnuftet i behåll.

Läs även:

Du kanske också gillar