Långläsning

Vi möter Maryse Condé

av Yukiko Duke

När världen växer blir rasismen ohållbar, säger författaren Maryse Condé. Yukiko Duke reste till Paris för att träffa en av vår tids viktigaste röster, som nyligen kommit ut med en brännande aktuell roman.

 

Bankdirektör Auguste Boucolon och hans hustru Jeanne tar sin kvällspromenad. Året är 1946, platsen Pointe-à-Pitre på den franska ön Guadeloupe i Västindien. Kvällen är ljum och behaglig. Paret slår sig ner på en parkbänk och diskuterar familjeangelägenheter. En bit bort leker yngsta dottern, nioåriga Maryse.

Plötsligt dyker det upp en fattig, vit flicka i hennes ålder och kräver sällskap. Till en början är Maryse överlycklig, men snart visar det sig att den vita flickan är en riktig översittare. Hon hånar och slår sin nyvunna vän. Till slut frågar Maryse lekkamraten varför hon envisas med att göra illa henne. Då svarar flickan: »För att du är svart, förstås.«

– Det var första gången jag reflekterade över hudfärg. Jag visste att det fanns en oskriven regel i det karibiska samhället: man skulle hålla sig till sin grupp. Svarta umgicks bara med svarta, mulatter med mulatter och vita med vita. Men jag hade aldrig fattat vad det berodde på, säger den 73-åriga Maryse Condé.

Hon konstaterar att hon och hennes sju syskon levde ett närmast ofattbart skyddat överklassliv, där finkläder från Paris var en självklarhet – medan kunskapen om de egna rötterna saknades helt.

– Ingen hade någonsin berättat för mig om slavhandeln. Jag hade inte den blekaste aning om hur de svarta hade kommit till Västindien.

familjen boucolon tillhörde ett nytt, svart borgerskap som vuxit fram i franska Västindien i början av 1900-talet. Dessa framgångsrika svarta entreprenörer föredrog att tala franska framför sin barndoms kreolska och betonade gärna sina starka band till kulturlandet Frankrike.

– Vi levde i en helt vit, fransk omgivning. Våra grannar var vita, lärarna i skolan var vita, liksom prästerna i vår kyrka. Vi reste till Paris på ferierna, mina äldre syskon studerade där. Jag kunde se att jag var svart när jag såg mig i spegeln, men för mig var hudfärg ointressant. Jag kände mig som människorna runt omkring mig. Det vill säga vit och fransk, säger Maryse Condé med ett snett leende.

Vi befinner oss i hennes och makens ljusa, öppna lägenhet i ett 1700-talshus i Maraiskvarteren i Paris. Den långa, ståtliga författaren halvligger i en fåtölj med en mängd kuddar bakom ryggen. Hon har en närmast drottninglik värdighet, men så fort hon rör sig anar man hennes bräcklighet. Kroppen värker konstant och lyder inte riktigt sedan hon föll i en trappa på Martiniques flygplats för några år sedan. Hon skadade ett ben och drabbades av flera blodproppar: livet hängde på en skör tråd.

– Fast ont karibiskt krut förgås inte så lätt, muttrar Richard Philcox, som hon varit gift med i 40 år.

Han går igenom post vid det långa skrivbordet i det kombinerade vardags- och arbetsrummet. Skrivbordet har två arbetsplatser: en för honom och en för henne. Richard, som är engelsman, är översättare och har överfört hustruns verk till engelska.

Så skönt för en ordkonstnär att kunna sitta intill sin översättare! Det borgar väl för den perfekta översättningen?

– Nej! Det är alltid svårt med översättningar, i synnerhet till språk man förstår. Saker går förlorade, det är ett lidande, säger författaren bistert.

Hennes man skrockar roat och tittar upp från datorn.

– Du får hålla med om att jag ändå har rätt bra koll. Jag känner dig ändå bättre än de flesta.

– Man skulle kunna ha det sämre. Men en översättning kan ändå aldrig bli som originalet, svarar hon.

Han ler brett och återgår till brevhögen.

 

De har haft tillfälle att samarbeta en hel del genom åren. Sedan debuten 1976 har Maryse Condé kommit ut med ett trettiotal böcker och flera pjäser. I verken rör hon sig rastlöst i en triangel mellan Västindien/USA, Afrika och Europa och undersöker banden mellan kolonisatörer och koloniserade då och nu. Under hösten har den nya romanen En attendant la montée des eaux (ungefär ”I väntan på att vattnet stiger”) kommit ut i Frankrike (på svenska 2011). Det är en bok som, med tanke på de främlingsfientliga strömningarna på flera håll i Europa, känns brännande aktuell.

I centrum av historien står förlossningsläkaren Babakar på Guadeloupe. Han är en helt vanlig man som en dag tar aktiv ställning för sina humanistiska ideal. En ung haitiska, en illegal flykting undan svält och politisk oro, föder sin dotter på Babakars klinik och dör plötsligt. När myndigheterna med illa dolt förakt börjar ställa ingående frågor om den föräldralösas identitet, beslutar sig Babakar för att rädda barnet. Han utger sig för att vara flickans far – en impulsiv handling som förändrar hela hans liv.

Hur ser du på den politiska utvecklingen i Europa, inte minst i Frankrike, där utvisningen av romer har upprört omvärlden?

– Den är lika sorglig som farlig! Främlingsfientlighet slår rot i rädsla inför det okända. Det upphör aldrig att förvåna mig hur människor – i en tid när man enkelt kan samla information och fortbilda sig – kan hemfalla åt rasism. Jag kan förstå att man kan känna sig främmande inför andra kulturer. Det har jag själv gjort. Men det är en helt annan sak att placera kulturer på en skala och påstå att den ena skulle vara överlägsen den andra.

Går det att få bukt med rasism?

– Jag har dessvärre inget recept på något undergörande vaccin. Men låt oss säga så här: ju mer globaliserad världen blir, desto ohållbarare blir ett rasistiskt perspektiv.

Hon ser också starka motrörelser mot rasismen i samhället.

– Jag skulle vilja påstå att människor som, likt min romankaraktär Babakar, gör goda gärningar i det tysta är långtifrån ovanliga i vår tid. Men de syns inte lika mycket som den skränande motståndarsidan.

Som en röd tråd genom Maryse Condés författarskap går sökandet efter ursprunget. Hon skriver om vårt behov av att veta varifrån vi kommer, för att kunna förstå vart vi är på väg. Och hon gör det med sinnena på helspänn: att läsa hennes verk är att låta sig förföras av en virvlande ström av färger, ljud, dofter och smaker.

En typisk condésk gestalt är den unga Marie-Noëlle i den hjärtskärande romanen Desirada (på svenska 2009). Flickan överges av sin ensamstående mor, som flyttar från Guadeloupe till Paris. Långt senare kallar modern till sig dottern, men behandlar henne med iskyla. Den förtvivlade Marie-Noëlle reser tillbaka till Guadeloupe för att nysta i sin familjehistoria.

– Det var mitt eget sökande efter identitet som gjorde mig till författare, säger Maryse Condé.

Hon berättar om fotografiet av mormor Victoire som stod på pianot i barndomshemmet. Bilden av den vackra kvinnan med de sorgsna ögonen och tjänstekvinnornas obligatoriska huvudklut väckte frågor hos henne, frågor som modern länge undvek.

– Tills en dag då hon plötsligt berättade att Victoire, som då sedan länge var död, hade varit kokerska i en vit familj. Och att den familjen, Walbergs, mer eller mindre hade adopterat min mor Jeanne när de insåg att hon hade läshuvud.

Familjen Walberg såg det som en kristlig välgärning att förbarma sig över den begåvade svarta flickan. De satte Jeanne i de bästa av Guadeloupes skolor – och fick en avgrund att öppna sig mellan mor och dotter.

– Jeanne skämdes för Victoire, kokerskan som varken kunde läsa eller skriva. Samtidigt föraktade hon de självgoda Walbergs, som aldrig försatte en chans att tala om att de var hennes välgörare. När min mor berättade det här, kände jag att hela min borgerliga tillvaro byggde på en stor lögn.

Känslan förstärktes när en 15-årig Maryse sändes till efterkrigstidens Paris för studier. Trots att hon hade franskt pass behandlades hon som en främling.

– Stod jag på bussen, kunde jag få höra kommentarer som: »Titta, så söt negressen är!« Möter man den typen av vardagsrasism hela tiden, är det nedbrytande i längden.

På Sorbonne-universitetet träffade hon studenter från hela världen, inte minst Karibien och Afrika, och började intressera sig för politik. Ett ständigt återkommande samtalsämne var kolonialismen och imperialismen i tredje världen. För första gången kände Maryse Condé att det fanns en grupp människor som delade hennes erfarenheter.

I kamratkretsen ingick den stilige skådespelaren Mamadou Condé från Guinea i Västafrika. De två förälskade sig i varandra och gifte sig 1959. Till sin familjs stora förtvivlan hoppade hon av universitetsstudierna och flyttade till Afrika.

– Det var först när jag kom till Frankrike som jag upptäckte att min hudfärg faktiskt betydde något. Att det var en stor skillnad mellan mig och de som var vita. Och jag kände att jag var tvungen att åka till Afrika för att undersöka den skillnaden.

Hon begav sig till Elfenbenskusten och fortsatte sedan till maken i Guinea. I rask takt fick paret sedan sonen Denis och döttrarna Sylvie, Aïcha och Leïla. Mannens härsklystna mor och hans två barn från en tidigare relation flyttade också in. Påfrestningarna blev stora på äktenskapet.

– Vår relation försämrades ytterligare av det allt kärvare politiska läget i Sékou Tourés socialistiska Guinea. Jag, som arbetade som lärare, såg kollegor och elever släpas i väg från skolan och kastas i fängelse som oppositionella. När jag ville att min man skulle ta ställning mot utrensningarna, tordes han inte.

Vad var det du förväntade dig att finna i Afrika?

– Jag var så naiv att jag trodde att alla svarta var ett folk i grunden, splittrat av slaveriets ondska. Att jag skulle hälsas som en återvändande syster.

Men hon förstod snart att hon varken delade språk, religion, matvanor eller livskänsla med folket i Guinea.

– Jag kände mig fruktansvärt isolerad. Och insåg en elementär sanning: ras är inte den minsta gemensamma nämnaren – det är däremot kultur. Mitt äktenskap gick i kras och jag lämnade Guinea 1964. Efter två år i Ghana flyttade jag och barnen till England.

Det låter som om du ser din afrikanska vistelse som totalt misslyckad?

– På det personliga planet var den en katastrof. Men jag fick stifta bekantskap med den muntliga berättar-traditionen. Och jag fann fantastiska högkulturer och berättelserna om deras uppgång och fall.

I den storslagna historiska romanen Segu (ny svensk utgåva 2008) skriver hon om ett kungarike i Mali som i slutet av 1700-talet möter två hot: militanta muslimska inkräktare och vita slavhandlare. Det dröjer inte länge förrän riket bryter samman.

– I dag skulle jag ha skrivit romanen annorlunda. Jag borde ha ställt frågan om vad Afrika har för skuld till sitt eget elände! Den har relevans för afrikanska länders öde i dag också. Afrika är delvis medskyldigt till sitt öde, ingen är någonsin enbart ett offer, säger författaren tankfullt.

Under hela sin första vistelse i Afrika kände hon sig som en främling. Den smärtsamma känslan bearbetade hon år senare i sitt stora internationella genombrott Färden genom mangroven (på svenska 2007). Där skildrar hon ett litet, bigott bysamhälle i 1950-talets Guadeloupe. Dit kommer en dag en fåordig främling som bryter lätt på spanska. Och plötsligt surrar byn av rykten.

– Jag ville undersöka främlingskapet som fenomen. Hur reagerar folk på främlingen?

I London arbetade Maryse Condé på BBC, men kände att hon inte var klar med Afrika. År 1968 reste hon därför till Senegal och tog jobb som fransklärare på ett gymnasium. Bland kollegorna fanns Richard Philcox, en engelsman med mycket humor och förståelse för hennes situation. För första gången i sitt liv fann hon sig vara förälskad i en vit man.

– Jag blev minst sagt häpen, men det var ingenting mot vad mina barn blev. De var ursinniga på mig. Hur kunde jag – en svart socialistisk aktivist – svika och förälska mig i en vit man, en förtryckare?

Situationen blev ohållbar. År 1970 bestämde Maryse Condé sig för att återvända till Paris med Richard Philcox och slutföra sina studier. Hon bad sin exman Mamadou att ta barnen till Guinea.

– Jag avskydde att vara skild från mina barn. Det var en fruktansvärd tid, både för dem och för mig. Men på något sätt tog vi oss igenom det hela. I dag är vi en väl fungerande familj.

Efter debuten 1976 med självbiografiska romanen Hérémakhonon inbjöds Maryse Condé att undervisa vid lärosäten i USA, där hon och Richard Philcox så småningom slog sig ner.

Vad var det som hände, du planerade att bosätta dig i Guadeloupe?

– Ibland förskönar man ställen när man befinner sig på distans. Guadeloupe var för litet. Jag skulle bli indragen i en infekterad strid om huruvida man som god patriot ska skriva på kreolska eller på franska. Det var helt enkelt lugnare och skönare att bo i New York och Paris och bara besöka Guadeloupe.

Numera delar paret Condé-Philcox sin tid mellan USA och Frankrike. Men Maryse Condé fortsätter att känna starkt för sin hemö. I början av 1990-talet ställde hon upp i regionalvalet i Guadeloupe.

– Jag ställde upp för att goda vänner bad mig och för att jag stöder självständighetsrörelsen.

Men du har alltid understrukit att du inte är en politisk författare, och så ville du bli politiker?

– Nej, nej, jag är författare! Tror du att jag hade ställt upp, om det hade funnits ens en mikroskopisk chans att jag skulle ha kunnat bli vald? säger Maryse Condé och skrattar gott.

 

Artikeln publicerades Vi Läser 4/2010

 

»5 böcker jag inte kan leva utan«
• Tess av d’Urberville av Thomas Hardy. »Storslagen roman! Hardy är en skarpsinnig, social skildrare som dissekerar det viktorianska samhället.«
Ode to a Nightingale av John Keats. »Läs alla hans oden! De är något av det vackraste som skrivits på engelska. Tänk att Keats, som bara blev tjugofem år gammal, kunde sammanfatta hela livet i några få, svindlande vackra rader.«
Svindlande höjder av Emily Brontë. »Har följt mig sedan tonåren. Jag har faktiskt skrivit en karibisk variant av den – Windward Heights
Éloges av Saint-John Perse. »Svindlande vacker skildring av Nobelpristagarens barndoms Guadeloupe. En tröst när man drabbas av hemlängtan!«
Return to the Native Land av Aimé Césaire. »En av de böcker som har betytt mest för mig genom livet. Césaire blandar poesi och prosa för att uttrycka sina tankar på svartas kulturella identitet.«

Du kanske också gillar