Debutanten

Kayo Mpoyi: “Att skriva blev en räddningsaktion”

av Flora Wiström

En oväntad dansuppgift fick Kayo Mpoyi att hitta formen till sin berättelse. Nu hyllas hon för sin starka debutroman

Under många år värjde sig Kayo Mpoyi mot sin egen historia. Hon ville till varje pris undvika att skriva något som låg så nära henne själv. Men barndomen pockade på. Hon provade att närma sig ämnet på ett ordlöst och symboliskt plan: genom illustrationer. Illustrationerna blev nyckelscenerna i ett bokprojekt. Men Kayo Mpoyi hade svårt att hitta rätt form. Vid den här tiden gick hon på Biskops Arnös författarskola och en dag fick hon och de andra eleverna en lika oväntad som utmanande uppgift – de skulle dansa sina texter.

Och där, mitt i dansen, fann hon nyckeln.

– Övningen fick mig att upptäcka mitt tema: vatten. Det var en bild som ständigt återkom till mig. Och den gav boken en ram, säger hon.

Kayo Mpoyi har valt ett hörnbord på kaféet där vi stämt träff. Till en början pratar hon lågt och försiktigt, som om hon delar med sig av hemligheter. Men när hon berättar om debuten Mai betyder vatten ökar både tempot och kraften i hennes röst.

Huvudpersonen Adi växer upp i Dar-es-Salaams ambassadkvarter med föräldrarna och systrarna Dina och Mai. Fadern arbetar på ambassaden men ursprungligen är de från Zaire, nuvarande Demokratiska republiken Kongo. Han vill ge barnen det han själv saknade när han växte upp, utbildning och riktning, och pressar dem att plugga glosor långt in på kvällarna. Men vid sidan av studierna är det ytterligare en sak som är av största vikt för honom: renhet.

– Men eftersom grannen utsatt Adi för ett övergrepp vet hon att hon aldrig kommer att lyckas i det avseendet, säger Kayo Mpoyi och drar paralleller mellan hur kolonialismen förtrycker folket och hur fadern reproducerar förtrycket inom familjen. ”Det hela är en spiral, ett återkommande mönster.”

– Förtryck fungerar på samma sätt oavsett vad det handlar om. Man tar något som är naturligt för en människa och skambelägger det.

Kayo Mpoyi konstaterar att allt pappan egentligen vill är att föregå alla problem som ligger framför barnen.
– Han verkar i rädsla och oro. Många kongolesiska familjer från hans generation satsar bara på de äldsta barnen, och absolut inte på flickorna. Men han satsar på alla sina barn, han vill att de ska förändra landet. På ett sätt är det en kärleksfull och revolutionär handling.

Systern Dina flätar sitt hår och förkortar sin skoluniformskjol, trots att hon vet att fadern kommer att straffa henne. På kvällen sprättas kjolen upp igen och modern klipper av flätorna. Ett pris Dina är beredd att betala.
– Man har inget annat val än att leva. Skillnaden är att världen antingen gör det lätt eller svårt för en. De små revolterna är ljuset och hoppet om ett bättre liv.

Och hur var det nu med vattentematiken, den som Mpoyi dansade sig fram till Biskops-Arnö? Jo, den genomsyrar hela romanen. I namnet Mai, som går genom generationerna som en förbannelse. I torkan och de efterföljande regnperioderna. I dopet och i myterna som berättats i hennes familj.

Kayo Mpoyi säger att vattnet till och med var en del av själva skrivprocessen.

Att skriva den här boken var som att sätta på sig ett cyklop och titta under ytan. Jag behövde förstå min bakgrund och min familj. Jag fann inte många förklaringar, men desto fler myter. Myterna berättar om hur folk har hanterat sina liv. De visar människors världsbild bättre än den fakta som skrivits ner av europeiska och amerikanska forskare.

Kayo Mpoyi kallar romanen, som hon tillägnat sitt sexåriga jag, ”en räddningsaktion”.

– Jag ville ge mitt inre barn en röst. Jag vill säga till henne: ”Dina känslor är valida”. Hennes beslutsamhet och vilja att överleva har drivit mig hela den här vägen. Det var hon som sa: ”Jag ska bli författare!”

Foto: Kajsa Göransson

Kayo Mpoyi
Ålder: 33
Bostadsort: Stockholm
Familj: Stor
Yrke: Medieproducent
Aktuell med: Mai betyder vatten
Läser just nu: Broderier av Burcu Sahin
Om att debutera: ”Så himla underbart!”

Mer läsning:

Du kanske också gillar