Långläsning

Mitt rätta jag – Fredrik Ekelund & Alice Staffan Beckman

av Karin Thunberg

De är två etablerade författare som utforskat de mest manliga av ämnen. Men 2018 tar deras liv en ny riktning. Fredrik reser till Köpenhamn för att förvandlas till Marisol. Staffan lägger till Alice i sitt författar­namn och sätter punkt för sin berättelse om en åldrad transa.

 

Klockan 12.38 försvinner författaren Fredrik Ekelund nerför en gata på Vesterbro i Köpenhamn. Klädd i mörka byxor och kavaj över en blå t-shirt. På axeln väskan där han bär sina hemligheter. Han för-varnar att jag kanske inte komma att känna igen honom, efteråt. Hans mamma gjorde det inte när hon såg en bild.

En dryg timme senare kommer Marisol in på kaféet där vi stämt möte. Polotröjan smiter åt kring den fylliga barmen, kjolen är snäv, klackarna halvhöga. Läppar och naglar röda. En hårflik hänger ner över kinden, hon fingrar på den, nästan ömt.

Fredrik tog i hand, Marisol ger mig en kram, medger:

– Jag känner mig lugnare så här. Mer harmonisk. Det känns som världen kommer till mig, jag måste inte längre ut och erövra den.

Q heter boken som just släppts, den som är Fredrik Ekelunds artonde. Eller om det nu är hennes, Marisols. Eftersom den handlar om den långa och smärtsamma processen att komma ut som transvestit, våga bejaka en kvinnlig identitet. Det går att beskriva i fysiska termer; att helas från känslan av att ha två bortamputerade bröst, blod som rinner – och en nacke som blivit kluven mitt itu.

I kvinnokläder, med lösbröst och välsminkat ansikte, fann kroppen ro. Blev lugnad. Läkt.

Därmed inte sagt att Fredrik Ekelund vill byta kön. Detta är viktigt, hör till historien:

– Jag är nöjd med min kropp, skulle aldrig vilja operera bort kuken, absolut inte. Jag trivs bra med den. Det är den mentala biten som är komplicerad.

Fredrik Ekelund

Den klassiska berättelsen om en transvestit brukar börja med pojken som i smyg prövar sin mammas underkläder när ingen annan är hemma. Efteråt: förvirring och ångest över känslorna som väckts. Skräcken att bli upptäckt – tills man så småningom blir mer och mer öppen med behovet att bejaka sin kvinnliga sida.

Fredrik Ekelund smygprovade inga kvinnokläder som ung grabb i Malmö. Han spelade fotboll, var dribbelkung. Blyg förvisso – och psykiskt skör. Men aldrig att han kände någon dragning till den kvinnliga världen. I mångas ögon var han snarare påtagligt maskulin, inte minst efter åren som hamnarbetare – och debutboken Stuv Malmö, kom!

– Många associerar mig nog fortfarande med tunga lyft och alkohol. Även om jag själv aldrig sett mig som machoman.

Brytpunkten beskriver han som en blixt. Våren 2013 gick han på Drottninggatan i Stockholm och råkade se in i ett skyltfönster, precis där Akilov fyra år senare skulle köra rakt in bland flyende, skräckslagna fotgängare.

I fönstret fanns en skyltdocka.

– Det var något med kroppens lutning … Nej, jag kan inte förklara. Jag kände bara att det där var jag. Jag var … en transa.

När insikten drabbar honom ska han precis fylla 60 år, han har sambo, barn och radhus i Malmö. Nu rämnar allt. Han och hans kvinna, kallad Alice i boken, separerar. Huset säljs. Det är chock och förtvivlan och barn – två egna och tre bonusbarn – som inte förstår någonting. Eftersom Fredrik förbjuder sin sambo att berätta sanningen.

– Min skam var för stor.

De första dagboksanteckningarna övergick snart till mer professionella texter. Först som ren självterapi.

– Sedan kom jag på att om jag vågade ge ut en bok skulle den kanske kunna hjälpa andra. Det finns inte så många böcker om såna som är som jag, säger Marisol och föser bak hårfliken som ringlar ner över kinden. Det är en gest hon älskar.

Låt vara att det, fortfarande, finns få böcker på transtemat. Men något har hänt, inte minst i år. Förutom Fredrik Ekelunds Q finns Nino Micks Tjugofem-tusen kilometer nervtrådar, Joel Mauricio Isabel Ortiz Sången om en son, Aleksa Lundbergs Bögtjejen och Yolanda Aurora Bohm Ramirez Ikon. Som några exempel. Och tidigt 2019 kommer Alice Staffan Beckmans Minns du?, som visserligen inte handlar om att komma ut som transvestit – den processen beskrevs i boken Freak – utan hur det är att leva som åldrad transa i en kärleksrelation, med en kvinna.

»Det var något med kroppens lutning … Jag kände bara att det där var jag. Jag var … en transa.«

Jag kommer att bli bjuden på kaffe hemma hos Alice Staffan Beckman på Söder i Stockholm. Men först möter jag Sam Holmqvist, litteraturvetaren som är lärare i genusvetenskap på Södertörns högskola och som 2017 kom med sin avhandling Transformationer: 1800-talets svenska translitteratur genom Lasse-Maja, C J L Almqvist och Aurora Ljungstedt.  Sam Holmqvist bekräftar att det just i år verkar vara en explosion av böcker på transtemat.

– Även om det är en explosion av det lilla formatet. Men vi ska komma ihåg att transpersoner är ett paraplybegrepp för alla som på ett eller annat sätt identifierar sig utanför tvåkönsnormen.

En av de första svenska transmännen som skrivit om sitt liv är gotländske Andreas Bruce, som vid födseln tilldelades kvinnligt kön och döptes till Therese. 1824 övertalade han sin far att få genomgå en undersökning om könstillhörighet med motiveringen »Om jag ej får gå med Byxsor kan jag inte lefva«. Läkaren utfärdade det intyg som behövdes; Therese blev Andreas.

– Skandalen som följde blev inte särskilt stor, Bruce kunde leva sitt liv som vilken man som helst. Också efter att han blev gravid med en inspektor och födde en flicka som först lämnades bort. Men snart tog Bruce och hans livskamrat Maria tillbaka dottern som »fosterbarn«, berättar Sam Holmqvist.

Bruces levnadshistoria är unik som »inifrånberättelse« av en transperson och påstås – om det nu stämmer – vara förebilden för Tintomara i Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke. Texterna hittades av en slump av litteraturvetaren och författaren Inger Littberger Caisou-Rousseau som 2013 gav ut Therese Andreas Bruce: en sällsam historia från 1800-talet.

En annan tidig självbiografisk trans-berättelse skrevs av den berömde stortjuven Lasse-Maja, mannen som klädde sig i kvinnokläder. Men det var inte därför hans berättelser blev så populära under 1800-talet. Det var innehållet som skapade succéerna, att de lästes som burleska skrönor.

Förvandlingen är fullbordad. Marisol är redo att ge sig ut i Köpenhamnsvimlet.

Att sätta ord på sitt liv. Från början av 1900-talet blev det för transpersoner ett led i den medicinska utvecklingen. Läkare krävde att de presenterade en historia som överensstämde med vetenskapens föreställningar om dem.

– Så blev de vana vid det självbio­grafiska berättandet, kanske mer än andra grupper, summerar Sam
Holmqvist.

Vad händer med språket för den som går över könsgränsen? Förändras referensramar, uppfattningar, identifikationer – drömmar och fantasier?

Fredrik Ekelund ställer själv frågan i sin bok: »Kan man, jag, skriva sig, mig, ›frisk‹, hel, öppen för håligheterna, det söndriga, luftiga, vinden som drar genom kluvenheten, dubbelheten, hettan i könet/könen?«.

Enligt Sam Holmqvist finns inget generellt svar.

– Det beror nog helt på hur man som individ upplevt förändringen. Man blir ju inte en ny människa för att man kommer ut, man är samma som tidigare. Men säkert finns det de som tycker att deras språk förändrats. På samma sätt som det kan förändras av andra stora livshändelser.

Varje transperson har sin egen berättelse, naturligtvis. Det enda som går att generalisera är kanske att bland unga människor, åtminstone i större städer, finns en ökad tolerans och mindre tabu när det gäller könsöverskridande uttryck.

Sam Holmqvist håller med:

– Det finns helt klart en generationsskillnad i »komma ut-processen«.

Över sin kaffekopp i Köpenhamn hyllar Fredrik/Marisol Ekelund utvecklingen:

– De yngre generationerna leker med könsidentiteter på ett helt annat sätt än min generation gjorde, och även om leken inte alltid har en djupare mening så skapar den öppningar för såna som mig.

Sam Holmqvist

Är detta förklaringen till att translitterauren ökar? Fler vågar berätta, fler känner sig förstådda och accepterade. Och nu talar vi inte bara om vuxenvärlden. 2016 kom författaren och psykologen Jenny Jägerfelds Brorsan är kung! om 11-årige Måns som känner sig född i fel kropp men som så småningom inser att han inte är ensam. »Jag har googlat och läst och kollat på Youtube och hello! Vi är tusentals!«

Därmed inte sagt att det är lätt att vara transperson, varken i litteraturen eller verkligheten. Under leken finns mörkret, allvaret. Också för en yngre generation.

Yolanda Aurora Bohm Ramirez, poet, spoken word-artist och transaktivist, konstaterar i sin Ikon: »Så mycket har gått vilse i min kropp« – och längre fram:

»De säger att det här ansiktet bara är smink och lögn, men jag slåss varje dag för min rätt att finnas.«

Joel Mauricio Isabel Ortiz debutroman är den smärtsamma historien om Angel som är adopterad och blir straffad för allt, också för att se annorlunda ut. Angel som har rött sidendiadem som barn och tidigt vet sig vara en »hen«. Hur man vet? »Det vet man bara.« Angel som dövar barndomens helvete med knark, alkohol och sex.

Alice Staffan Beckmans konkreta transhistoria började med förvirrade dagar i en sommarstuga utanför Grisslehamn. Året var 1982, han satt och skrev på Habers sista dagar och beskriver det som hände som en skapandekris. En förvirrad kris. Där han klädde sig i kvinnokläder.

– Nu är jag både man och kvinna, sa jag efteråt till henne som fortfarande var min fru, vilket ledde till att vårt äktenskap gick åt helvete.

Först efter nästan 30 år kom Staffan ut som Alice på heltid. Tack vare den nya kvinna han mött, hon som sa att hans kön inte spelar någon roll.

– För henne är det viktigaste att jag är jag.

Författaren Alice Beckman har en annan historia:

– Hon steg ur mina romaner långt tidigare, men det insåg jag inte då. Allt har jag insett efteråt. Som att det var den instängda Alice som gjorde mig till författare, utan att jag visste om att hon fanns.

Skrivmaskinen står kvar på arbetsbordet, är fortfarande det viktigaste arbetsredskapet. Efter debutboken Alla var rädda 1963 har Staffan – eller låt oss säga Alice Staffan – Beckman skrivit 21 böcker. Bland de första var Damen i röd hatt på Epas bar och bidraget till Grupp 65: Damen med de blå brösten.

– I dag kan jag se hur jag satte ord på min omedvetna längtan att få vara de där damerna.

I vardagsverkligheten var han man. Mycket man. Gift fyra gånger. Pappa till tre barn. Politiskt aktiv och orädd. Hans böcker om Palestina skapade stor uppståndelse.

Vid sitt arbetsbord säger hen, stillsamt:

– Jag har gett sken av att vara den man jag sett ut som, levt upp till samtliga manliga identitetsbeteckningar samtidigt som det i mina böcker funnits spår av något annat. En kvinna.

– Så har jag lurat både mig själv och min omgivning.

I dag är Staffans och Alices liv tätt sammanflätade. De delar erfarenheter. Är politiskt identiska.

– Men mitt författarskap hör ihop med kjolen, läppstiftet. Inget jag skrivit sedan 1982 har jag gjort i Staffankläder. Hur det påverkat mitt skrivande är svårt att säga. Många författare känner säkert igen det tillstånd av suggestion, eller flow, som man kan hamna i. När jag hittar de första raderna som bär … det blir som en tändning i hela kroppen. Jag går in i ett tillstånd där språket flyter, och det är klart att Alice befruktar den processen.

Alice Staffan Beckmans trans­historia började under en skaparkris i Grisslehamn 1982. Drygt 35 år senare lägger han till Alice i sitt författarnamn. Foto: Kajsa Göransson

Genom Alice har han som en gång var enbart Staffan nått djupare självinsikt.

– Hon tvingade mig att skriva i jakten på mig själv. Hela mitt tidiga författarskap går att datera som pre-Alice eller prepre-Alice.

Och den nya romanen? Enligt Alice Staffan är det en kärlekshistoria, punkt slut. Men också ett sätt för den älskade, hon som gått in i en demenssjukdom, att minnas allt som varit.

– Jag skrev till förlaget att den kanske kan fungera som ett litet ljus i det mörker och den skräck som dominerar i det som skrivs och sägs om åldrande. Säkert finns det många fler än vi som upplever den vackraste kärlek som gamla. De unga kan behöva veta att möjligheten finns.

Att Fredrik Ekelund vågade komma ut som transvestit … han säger att det gett ökad frihet som författare. Som Marisol kan han vandra över större ytor, få tillgång till andra verkligheter.

– Skrivzonen är könlös. Men tillgången till den blir kanske lättare om man som transa bejakar sin kvinnlighet. När du väl är inne i zonen däremot – då blir du ett med orden. Det är det fantastiska med skrivandet, att alla väggar upphävs. Du bara är där och följer med i flödet.

Så var det också för Fredrik.

Annat har gjort mer ont. I boken, och nu över en kaffekopp, avtäcks några av de viktigaste brytpunkterna. Samtalen med barnen, när de äntligen fick veta vad som hänt – och hur de reagerade med att krama om sin pappa. De förstod. Accepterade.

– Jag var extremt nervös men efteråt, när de gått hem, tänkte jag att jag kanske ändå skulle klara mig, överleva.

Det har funnits stunder när du tvivlat?

– Absolut. Inte så att jag stått med ett rep i handen men hösten 2015 kände jag mig helt inringad. Den enda lösning jag kunde se var självmord.

Många transpersoner delar våndorna inför att berätta. Ester Roxberg satte ord på det omvända i sin bok Min pappa Ann-Christine. Jag minns vårt möte för några år sedan, hur hon berättade om sin första reaktion. Att hon inte förstod vad hennes pappa, som då fortfarande var prästen Åke, sa. Trodde han berättat att han var homosexuell. »Sedan förstod jag att det var något annat. Att min gamla luggslitna gubbpappa med torra fötter och gula tånaglar var transa, en som ville måla sig och gå i kvinnliga kläder.«

Räddningen för Fredrik Ekelund blev inte bara barnens accepterande. På andra sidan Öresund fanns Köpenhamn, staden som blev Marisols fristad. Där fanns toaletter med plats att byta om till kvinnokläder, där fanns klubbar och kaféer för andra transpersoner. En kväll alldeles i början av denna omtumlande period stod Soledad från Bolivia i en bar. Mötet mellan dem blev avgörande och deras brevväxling finns med i Q.

– Jag har varit som en romanfigur här i Köpenhamn, som ett väsen som glidit runt mellan barerna, tillstår Marisol med ett leende som skulle kunna tolkas som nöjt, nästan uppsluppet.

I boken festar hon till gryningen, natt efter natt. Utnyttjar Fredriks superkondition som gammal fotbollsspelare, orkar så mycket mer än andra jämnåriga.

Varför?

– Virveln var nödvändig just då. Den blev som en sagovärld som hjälpte mig knyta an till det kvinnliga inom mig själv – men också till andra kvinnor, andra transor. Samtidigt är Marisol lugnare än Fredrik, roligare att vara. Fredrik dricker för mycket, har haft för många black outs. Det här med transeriet är säkert jättebra för mig, rent fysiskt, eftersom jag är så gammaldags – eller säg reaktionär – att jag ogillar åsynen av en onykter kvinna. Därför vill jag själv inte vara någon sådan heller.

En dag hoppas Marisol, hon ser det inte längre som en utopi, kunna gå runt omklädd i Malmö. Bara inte i sonens kvarter, det har hon lovat. Vi nuddar fler framtidsscenarier där över våra kaffe-koppar. Talar om exsambon Alice, kärleken som återuppstått, hur de i dag kan sminka sig och gå ut tillsammans. Och diktboken som föddes, innan romanen Q blev klar. Förhoppningsvis kommer den ut nästa år. Kanske i Marisols namn.

– Men min stora brytpunkt som författare är egentligen inte Q utan min barndomsskildring Fadevår, tack för ljuset! som kom 2010. I den tog jag för första gången mitt inre liv på allvar, skrev om känsligheten som alltid funnits. Jag upptäckte att jag kunde gestalta den – och plötsligt nådde jag in i mig själv. Q är bara fortsättningen.

Störst skillnad i dag finns kanske inte i skrivandet utan i läsandet:

– Som Marisol läser jag i allt högre utsträckning kvinnliga författare. Det gjorde jag inte förr. Tittar jag på bokhögarna hemma blir det mer och mer kvinnor. Proust och Thomas Mann är fortfarande de största, men i dag kan jag se att Proust är en väldigt kvinnlig författare.

Tidigare, som Fredrik, var du mer okunnig? Eller fördomsfull?

– Förmodligen lite fördomsfull. Jag hade lättare att identifiera mig med de manliga världarna och letade efter en bra stil, ett bra språk. Nu letar jag också efter erfarenheter, gestaltat liv, folk som varit med om något. Den bästa litteraturen för mig rymmer både kön, hjärta och hjärna. Finns det samspelet kan det bli magiskt.

Och när ens könstillhörighet inte är given? Nino Mick formulerar tröst och ut- väg i sin Tjugofemtusen kilometer nervtrådar:

»För att jag ska kunna lyfta blicken från mitt kön behöver jag en levbar framtid att fästa horisonten vid.«

Fredriks avgörande lässtunder

♦ »Ibland slår litteraturen ner i mig som en blixt. I vintras hände det igen när jag gav mig i kast med Mrs Dalloway. Redan på första sidan infann sig den saliga känslan. Och sedan fortsatte det genom hela boken, ledd som jag var av Virginia Woolfs absoluta, språkliga gehör.«

♦ Filosofi har aldrig varit min starka sida men Sarah Bakewells underbara Existentialisternaen historia om frihet, varat och aprikoscocktails, skänkte mig känslan av att förstå vad Heidegger, Sartre och de Beauvoir var ute efter: att försöka förstå allt, även känslor och sinnesintryck. Det vill säga det mitt eget skrivande också går ut på.

 ♦ När jag skrev Q letade jag efter andra författare som skildrat transpersoners verklighet litterärt. Till sist fann jag David Dumortiers Travesti, på franska. En omskakande skildring av en ung man som förkastas av sin familj men sedan finner sig till rätta med sin transvestism. Ekon av Céline och Genet. Boken blev ett stöd för mig i mitt arbete.

♦ En bok som delvis rör sig i mina trans-tassemarker är Hervé Guiberts Le Mausolée des amants. Jag gillar dagboksformen – den jag själv använder i Q – och att han så ledigt rör sig mellan högt och lågt och, dessutom, vågar vara så sexuellt öppen.

Ny våg  – fler gränsöverskridande författare

»De yngre generationerna leker med könsidentiteter på ett helt annat sätt än min generation gjorde«, konstaterar Fredrik Ekelund. Bara under det senaste året har det kommit flera intressanta författare som gör just det. Ovan från vänster: Yolanda Aurora Bohm Ramirez, som släppte Ikon i början på året. Nino Mick debuterade med Tjugofemtusen kilometer nervtrådar och Joel Mauricio Isabel Ortizs första bok är romanen Sången om en son. Aleksa Lundberg – den första svenska skådespelaren som genomgått könskorrigering – släppte självbiografin Bögtjejen den 14 september.

Karin Thunberg är journalist, författare och Årets stilist 2016. Härnäst läser hon Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. Foto: Amelie Herbertsson

Mer läsning:

Du kanske också gillar